Hemma i Chiang Mai har vi AC, mat i frysen, närhet till sjukhus, lakan, tvättmaskin etc, något som är en lyx för de flesta människor som jag träffade under min resa på Filippinerna. På Filippinerna ber man till Gud innan man går till sjukhuset (om man har lyxen att bo nära något) så att man ska bli helad innan man kommer in till doktorn eller att man i alla fall ska ha råd att betala räkningen. I Sverige så går vi för det mesta först till läkaren och om det inte hjälper så vänder man sig eventuellt till Gud. Den senaste veckan har bjudit på en hel del kontraster och kräver lite reflektion.

Livet i Mindoros bergsbyar är ganska långsamt. Tills för ett 20-tal år sedan var Mangyanerna (http://www.mangyan.org/) fortfarande nomader och den livsstilen finns delvis kvar. Husen är enkla och man lever för dagen. Man odlar ett slags vildris i de fall detta är möjligt men annars är den säkraste födan bananer, vilka kommer i en mängd olika former. Man äter i snitt ca tio bananer om dagen. Man har generellt för lite kläder och huden på de flesta i bergen är ganska kall. En sjuksköterska som guidade oss på resan berättade att man på grund av avsaknad av tillräckligt med kläder samt bitvis kallare klimat verkar stänga av yttre lagret på huden för att inte frysa lika mycket. Vi människor är fantastiska på att anpassa oss. I byarna så hittar man också en hel del människor med väldigt röda läppar samt i princip obefintliga tänder. För att klara hunger och lugna ner själen så tuggar man något som kallas bitternöt. Bitternöten är en slags drog som framkallar saftigt röda läppar och fullständigt fördärvar tänderna. Om man inte tuggar bitternöt så kan man fördriva tiden med att spela basket. Överallt på Filippinerna hittar man basketkorgar, även uppe i bergsbyarna. En del av planerna var dock i lerigaste laget. 

I byarna hittade man också trots allt en hel del framtidshopp. Man hade lätt att glädja sig för det lilla och man medverkade själv i alla former av utvecklingsinitiativ i närområdet, alltifrån att gräva toaletter till att bära upp stora vattenrör på bergen. Vi kollade en del vattenrör och lagade lite kopplingar etc. I bergen kan man inte räkna med att kunna använda el för att pumpa upp vattnet utan man måste hitta vattenkällor som har en tillräcklig fallhöjd i förhållande till den by som ledningen ska dras till. Projektet vi besökte har haft ett stort fokus på basal hälsovård. Många av de som vi träffade var noga med att visa att man tvättade händerna innan man käkade, ett resultat av att man har fått vatten till byarna. Jag frågade en av killarna vad han ville bli när han var klar med skolan. Hans självklara svar var polis eftersom det skulle kunna vara ett sätt att försörja sina syskon och sina föräldrar. Roligt att se framtidshopp. Roligt att också se den förtröstan man har på Gud och att lovsjunga tillsammans i en bambukyrka.  

Efter att ha fått motion i bergen (räcker nog som motion för det närmaste halvåret) så avslutades resan i Manila. Manila har de fattigaste av de fattiga men också de rikaste av de rika. Jag besökte utkanten av en soptipp fylld av människor. Man är inte tillåten att bo på soptippen men många jobbar på den. Stället kallas Smokey Valley och det är en kvävande lukt som omger området. Dagtid går sopplockarna igenom alla sopor för att hitta eventuella plastbitar eller metal som går att sälja. I en liten flod nedanför soptippen så tvättar man sedan plasten och paketerar den för återvinning. Nästan alla som bor kring soptippen (eller snarare sopbergen) har TB. En ljusglimt i denna del av Manila är SCM:s projekt med skola och lärlingsutbildning. Fantastiskt med människor som lägger ner sitt liv för att hjälpa andra – det är bara att inspireras.