533 personer utav byns 533 invånare i Safa, Oriental Mindoro, Filippinerna, är kristna. De flesta av dessa träffas två gånger om dagen till gudstjänst i kyrkan. Första mötet är på morgonen vid ca 07.00 innan man går ut i bananplantagen, andra mötet hålls när man kommit hem från odlingarna. Idag startade vi 04.30 för att hinna fram till byn och deras första möte(som både är en gudstjänst och byinformation) i tid. Under de senaste dagarna har jag umgåtts med Mangyaner i olika byar på en ö i södra Filippinerna. Mangyanerna är ett samlingsnamn för åtta olika bergsstammar som lever uppe på ett bergsmassiv på ön Mindoro. Mangyanerna har under många år varit starkt diskriminerade och det är inte förrän under de senaste tio åren som man ens har räknats som en del av den Filippinska befolkningen. Det finns mycket att säga om detta folk och deras situation men jag ger bara några glimtar här. Manyanger är generellt väldigt folkskygga och lever i en kollektiv tillvaro där det t.ex. är i princip omöjligt att gifta sig med någon utanför stammen. Bland stammarna finns det en som fortfarande delvis är kanibaler (så det blir nog inget besök där). Livet är väldigt primitivt och man överlever i princip på bananer och sötpotatis. Vid vårt besök i en av byarna så frågade vad man önskade sig för mat helst av allt, om man fick önska sig något (typ chocklad eller något tänkte vi), men svaret blev ris! Kanske något av en tankeställare att det finns personer på denna jord som helst av allt önskar sig en så alldaglig mat som ris, något som vi bara slänger efter att åteigen kokat lite för mycket. Idag träffade vi en femtonårig tjej som fött sitt första barn två dagar tidigare. Fortfarande gifter man bort sina döttrar vid tidig ålder, ända ner till tolv års ålder.

Imorgon forsätter bergsbestigandet, schemat för lördag och söndag är - först tre timmar i bil (vi åker 04.30), två timmar bergsbestigning till första byn, rundvanding och samtal med bybor (uppföljning av ett PMU-projekt), under eftermiddagen går vi ytterligare tre timmar till byn i vilken vi ska sova i. Efter en god natts sömn, direkt på bambugolvet, så går vi upp vid fem för att promenera till nästa by där vi ska delta vid ett jubileum i en kyrka. Efter jubilemuet har vi ytterligare en promenad på fyra timmar innan vi når sista byn för dagen. Efter fem timmars bilresa på leriga vägar och över lite flodfåror är vi sedan tillbaka nere i lite mer civiliserade trakter sent i morgon kväll. Förhoppningsvis får vi då inte Balut, ägg som kokas 21 dagar senare än vanliga ägg (vilket gör att man kokar och äter en halvfärdig kyckling). Balut åt vi första dagen, kanske inte det smarrigaste jag har ätit.

Mission/biståndsprojekt är fantastiska när de verkligen gör en synbar skillnad för en massa människor. Vattentankar, toaletter, alfabetiseringskurser, hälsovård, folkbokföring etc har förbättrat livet för många under de senaste tioåren som organisationen vi besöker har jobbat i bergen. Minnena från Mindoro kommer leva med mig under många år framöver. Glömde säga att jag har skakat hand med en guvenör, två olika borgmästare, två rektorer, Mr politico, socialtjänsten samt ett antal militärer under de senaste dagarna, man måste ta alla tillfällen att jobba för minioritetgrupper rättigheter.