Olivia har på senaste tiden fått upp ögonen för det där med poliser. Häromdagen konstaterade hon nämligen att poliser är farliga. I ett pedagogiskt försök att förklara polisväsendets nödvändighet i vårt samhälle introducerade jag begreppet ”tjuv” och förklarade att poliser är snälla figurer som håller ordning på saker och ting och på folk som gör saker som man inte får (halvvägs in i resonemanget insåg jag att polis-tjuv-förklaringen nog inte är den ultimata när man ska beskriva vad poliser gör). Problemet uppstod när jag två dagar senare kom körande med tjejerna i bilen och blev inblinkad till vägkanten av en polis. Olivia undrade ju direkt vem som är tjuven… Eftersom ”tjuven” i detta fall var jag fick jag snabbt, innan polisen hann fram till min nedvevade ruta, försöka förklara att poliserna inte bara jobbar med tjuvar utan också med vanliga hederliga människor och till exempel ser till att det är ordning i trafiken. En väldigt förtretlig halvtimma följde sedan.

Förtretlighet 1: Jag har ingen aning om vad jag gjort för olagligt. Förtretlighet 2: Jag har missat en förbjudet-att-svänga-höger-skylt. (en enligt min mening helt ologisk sådan, eftersom man får köra in på den vägen från alla andra håll än just mitt… Självförsvar, visst, men ändå…). Förtretlighet 3: Jag kan inte skylla på att skylten står på thai och att jag därmed inte förstår, eftersom överstrukna pilar tycks vara ganska internationella symboler i trafiksammanhang. Förtretlighet 4: Jag får åka efter polisen till polisstationen (som tack och lov ligger endast två stenkast bort), eftersom alla böter måste betalas direkt på polisstationen. Förtretlighet 5: Jag har två trötta och hungriga barn i bilen, eftersom vi var på väg till en restaurang för att äta lunch när olagligheten begicks. Den ena dottern har precis somnat i bilen, men vaknar naturligtvis när jag tar ur henne i bilen för att gå och sona mitt brott inne på polisstationen. Förtretlighet 6: För att ta sig upp till kontoret där man betalar sina böter måste man bestiga en brant trappa. Ingen tycks dock ha något medlidande med en tvåbarnsmor som kånkar på vagn och två barn, utan jag får själv agera överbelastad lyftkran i värmen. Förtretlighet 7: När man sitter på en polisstation och ska betala böter har man ingen lust att vara i fokus. Två söta lintottar som busar runt på bästa humör gör dock att alla blickar dras åt vårt håll och eftersom ett halvintressant fiskakvarium utgör den enda konkurrensen om folks uppmärksamhet så blir damerna Jägerskog måltavlan för allas blickar. Typiskt, eftersom man in detta sammanhang helst skulle vilja hålla sig lite diskret i bakgrunden, betala och gå därifrån... Förtretlighet 8: När det äntligen är min tur att betala mina böter (det är ca 40 andra lagbrytare som sitter och väntar på att få sitt namn uppropat) visar det sig att jag bara har 48 kronor i plånboken, vilket uppenbarligen inte räcker för att täcka de 80 kronor som kalaset går på. Trots min relativt goda prutningsförmåga i andra sammanhang lyckas jag inte slinka igenom denna gång. Förtretlighet 9: Jag får återgå till min stol och vänta tills Micke, sex låååååånga minuter senare, kommer och löser ut mig med de resterande 32 kronorna (något som Micke, med all rätt antar jag, upplevde en smula roande). Snacka om att verkligen känna sig som en brottsling… Efter detta kan vi äntligen bege oss ifrån polisstationen och inmundiga dagens lunch, något senare än beräknat och med lite mer förtret än hade annars varit fallet. Som tur är har jag har nu svalt förtreten och skrattar i stället åt eländet. Tur också att prisklasserna är något lägre här än i Sverige även vad det gäller böter… Två råd kan jag dock ge med tanke på ovanstående:

För det första, sväng inte höger när det står skyltat att man inte får. För det andra, om du händelsevis måste göra det – se till att du har åtminstone en hundring i plånboken.