Jag hade nästan glömt att de fanns. I alla fall nästan. Förträngt åtminstone. Nog var man orolig för dem innan man åkte och visst fanns vetskapen om dem när vi kom hit. Men allt eftersom månaderna har gått och de har lyst med sin frånvaro (åtminstone synliga), så har jag liksom glömt bort att de finns i faggorna. Ända till för en vecka sedan. Då valde de att visa upp sig. Och det med råge. Ormarna.

Det verkar nästan som att de gemensamt bestämt sig för att nu var det läge att krypa fram, nu när vår (min) värsta oro hade lagt sig, för efter åtta månader utan en enda orm har vi nu konfronterats med tre på bara en vecka. Två av dem har befunnit sig på behörigt avstånd. Den ena ringlade framför motorcykeln när jag kom körande på gatan intill vår och den andra (en rejäl bamsing) dödades vid kaféet där Micke satt och jobbade. Den tredje befann sig tyvärr på våra ägor. När jag en kväll gick ut för att köra in bilen höll jag på att trampa på en. Eftersom det var rejält mörkt var vi inte helt säkra på om det verkligen var en orm, eller om det bara var en väldigt ormliknande pinne. Vi hade dock ingen lust att undersöka saken närmare, utan valde att utgå från att det var en orm och sedan skratta åt alltihop om det visade sig vara en trädrot. När Micke smällde till med hackan visade det sig tyvärr att det definitivt inte var en trädrot, hur mycket jag än önskade att det var det. Imponerande insats gjorde dock min orm-dödande make. Själv stod jag bredvid och var mest stolt över att jag över huvud taget tittade på. Jag älskar inte ormar. Särskilt inte i Thailand. Särskilt inte i vår trädgård.

Helt klart har jag dock fått lite kognitiv beteendeterapi i det myckna närmandet till ormar under senaste veckan. Steget till att hålla en eller själv döda en är dock rejält långt (om jag inte skulle bli så illa tvungen). De bitarna får gärna andra sköta. Just nu jobbar jag istället med att bli sams med tanken på att vi kanske har lite oinbjudna husdjur i omgivningarna. Men med tanke på hur bra kompis jag nu är med våra geckos och andra reptiler i ödleform, så kanske ormarna snart kan bli det också. Man kan ju alltid hoppas. Men de får gärna hålla sig på behörigt avstånd ändå. Ormar sägs ogilla limegräs, så nu vet jag vad jag ska plantera i den stora nyinköpta, ännu tomma, krukan. Limegräs, here I come.