Vi kan nu med stor glädje meddela att den fiskeföljetong som pågått i vår trädgård sedan nyår är helt avslutad. Finito. Fiskarna i vår damm är ett minne blott. Tack och lov. När dammen översvämmades av inte överdrivet tusentals mygglarver (hundratals och åter hundratals visade sig dessutom bo under bladen och stenarna i dammen) fick vi nog. Micke tog hedervärt på sig att rensa dammen, skrubba och byta vatten för att om möjligt bli av med  eländet. Visserligen lyckades vi bli av med ett antal tusen begynnande myggor tack vare Mickes idoga skrubbande och sköljande, men då många hundra larver fanns kvar efter en två timmar lång sanering av dammen ansåg vi att måttet var rågat. Med risk för denguefeber och annat icke hälsosamt i ena vågskålen och risk för ett kulturellt klavertramp i den andra valde vi trots allt det senare, med hänvisning till barnens väl och ve. Husägaren kom hit och tog bort fiskarna dagen efter och vi tror att vi lyckades undvika åtminstone de största klaveren. Vi njuter nu till fullo av färre mygg och inga fiskar. Olivia blev dock lite fundersam när vi berättade att fiskarna inte längre fanns kvar. Efter en kort stunds tystnad drog hon den teologiska slutsatsen att ”Gud älskar fiskarna”. Tur att någon gör det.

Något som också höll på att bli ett minne blott är vår el, vilket ledde till att jag nyligen upplevde min hittills mest stressande timma sedan vi kom hit till Thailand. Att denna stressande timma inföll just under den vecka då jag var själv med barnen är ju lite typiskt. När jag öppnade grinden för att köra ut bilen en eftermiddag satt det en lapp fastnitad på grinden, helt skriven på thai. Visserligen har jag börjad plugga thai, men jag har fortfarande vissa språkliga begränsningar, i alla fall om innehållet handlar om annat än hälsningsfraser, siffror eller färger. (Dessutom kan jag bara prata thai, inte läsa, vilket gjorde det hela ännu svårare.) Jag tänkte att det kanske var bäst att kolla upp vad det stod på lappen, så jag tog den med mig för att få den översatt när jag ändå var ute och gjorde ärenden. Som tur var fixade jag översättningen innan jag slösade dyrbar tid på andra ärenden. Lappen visade sig nämligen vara information om att elen stängs av i huset samma kväll om inte elräkningen (som vi inte fått levererad denna månad och därmed dragit slutsatsen att man nog betalar ett par månader åt gången...) betalas innan stängning på kommunkontoret samma dag. Stressen började spira i magen när detta faktum stod klart, och pulsen ökade ytterligare när jag insåg att kommunkontoret stänger 40 minuter senare och ligger ute på vischan en bra bit utanför stan.  Vår översättare trodde att jag skulle hinna om jag körde fort och inte körde fel. Jag och två trötta, men tappra, barn slängde oss i bilen och befann oss 33 minuter senare på kommunkontoret. Med goda 7 minuters marginal till avstängd el...

De senaste två veckorna har vi njutit av att ha mormor och morfar på besök. Mycket lek och avlastning, superhärligt umgänge, avslappnade utflykter och en massa härliga och efterlängtade saker från Sverige.  Det är underbart med vänner och familj, och vi ser mycket fram mot de besök som är planerade framöver! Välkomna hit!