Det är mycket som är nytt när man flyttar till andra sidan jordklotet. Dofter, smaker, språk, klimat, kultur… Och så har vi det där med djuren. Under vår första vecka här i Chiang Mai har vi fått stifta bekantskap med faunan i vårt närområde. Jag är en relativt stor djurvän. Dock inte så stor att jag gärna har husdjur. Jag tackade vänligt men bestämt nej till katten vi hade kunnat få på köpet med huset. Vi tycks dock ha fått andra husdjur. Vissa av dem befinner sig utanför husets väggar, andra innanför. Jag föredrar när de befinner sig utanför.

Fyra kategorier djur har gett sig till känna på ett särskilt sätt under de senaste dagarna. En av den mer angenäma sorten och tre enligt min smak något mindre angenäma. Den angenäma kategorin är syrsdjuren som skapar ett behagligt bakgrundljud på kvällarna. Dessa djur får gärna husera på våra ägor. 4 av 5 får dessa djur på angenämskalan.

En andra kategori som kanske inte är riktigt lika angenäm är hunddjuren. Varje hushåll här tycks äga en egen hund (eller en halv armé av hundar). Dessa hundar tycks dels ständigt springa fritt på gatorna och dels samspråka med varandra i form av ylningar på nätterna (när sover hundar?). Inte riktigt lika angenämt som syrsornas spelande, vilket innebär en svag tvåa på den femgradiga angenäm-skalan.

När vi så ska ta oss an de två sista kategorierna djur i närområdets fauna tvingas vi in i vårt hus. Främst vårt kök, men även sovrum, badrum och vardagsrum. Därmed har vi redan hamnat långt ner på minussidan på angenäm-skalan. Det första av de två djuren är ödlorna – geccosarna. De snabba små rackarna tycks gömma sig här och var för att, när man närmar sig, skrämma slag på en då man råkar lyfta på just den tidning de för tillfället gömmer sig under. Till både min och ödlornas fördel måste dock sägas att vi blivit mer och mer vänner under de senaste dagarna. Från att ha tvingat piket-styrkan Mike att rycka ut och döda två snabbfotade ödlor i köket härom dagen, till att våga döda en själv i sovrummet, till att acceptera att de måste få husera fritt i huset, till att inse att de faktiskt gör nytta (käkar upp myggor och myror och annat fyr-, sex- och åttafotat), till att presentera ödlorna för Olivia som våra husdjur. Jag ser dock till att alltid ha koll på var de befinner sig för att inte bli alltför överraskad.

Så till den sista kategorin – den som får i särklass sämst betyg på angenäm-skalan: kackerlackorna. Fram till i kväll hade jag vaggats in i en falsk förhoppning om att så nybyggda hus som vårt inte huserar några kackerlackor. Men ack så fel jag hade. När jag öppnade köksskåpet rasslade det till av en 5 cm stor kackerlacka. Återigen tillkallades piket-styrkan Mike som med sitt dundervapen sprayade ihjäl den lilla rackaren.

Efter de senaste dagarnas möte med närområdets fauna kan jag konstatera att det är bara att vänja sig. Djuren tycks finnas vare sig jag vill eller inte. Säkert dödar jag en kackerlacka själv snart, utan att piket-styrkan behöver rycka ut.

Olivia tycks inte oroa sig speciellt mycket vare sig för hundar eller ödlor. Det hon bekymrar sig mest över är tusenfotingen utanför vår ytterdörr.