Våra senaste veckor har präglats väldigt mycket av den stundande Sverige-flytten. Huset har tömts, lådor har packats, listor har skrivits, bilen har sålts, väskor har vägts, tillhörigheter har avvecklats och vitvaror har putsats.

När vi gjorde samma manöver för två år sedan konstaterade vi att det blir en del pick och pack när man ska flytta. Vi kan nu, två år senare, konstatera samma sak igen. Med hjälp av kartonger, bubbelplast och några kubikmeter i en container har dock detta pick och pack reducerats till ett par resväskor som under några veckor huserar våra tillhörigheter. Vi kan återigen, precis som vi gjorde när allt var utflyttat, packat och klart i Sverige för två år sedan, konstatera att det viktiga i livet inte är tillhörigheterna. De är praktiska att ha, men är värda väldigt lite i ett större perspektiv. Relationer med vänner och familj är värt så oändligt mycket mer. Att sätta ett värde på tillhörigheterna (vilket vi spenderat en del tid med att göra på fraktbolagets begäran) är visserligen tidskrävande, men ändå rätt enkelt. Och värdet blir inte så högt i slutändan. Att sätta värde på det verkligt viktiga i livet är däremot omöjligt. Det är värt så mycket mer än vad våra jordiska monetära värderings-system kan precisera. Vi är verkligt tacksamma för de nya ovärderliga relationer vi fått under våra Thailandsår och ser verkligen fram mot att snart komma hem till våra ovärderliga vänner och familjemedlemmar hemma i Sverige! Pick och pack är inte värt mycket i jämförelse!

”We make your house a home” deklarerar ett av Chiang Mai’s kakelföretag i sin slogan. Under de senaste veckorna har skillnaden mellan hus och hem blivit tydlig. Det som under nästan två års tid varit vårt mysiga och trivsamma hem, omvandlades för en vecka sedan till bara ett hus. När alla personliga tillhörigheter och möbler och annat försvunnit var det egentligen bara ett skal kvar. Hemmet sitter uppenbarligen inte i väggarna, utan i människorna, sakerna och atmosfären som fyller det. Detta sammanfattades pricksäkert av Olivia när vi igår landade i vårt hotellrum i Bangkok (där vi just påbörjat vår mycket efterlängtade och välbehövliga semester). ”Åhh, det här ska bli vårt hem nu, och det här är mitt bedroom”, sa Olivia glatt när hon sprang över tröskeln och hoppade ner i sängen. Vi njuter av att få skapa små hem på lite olika platser under de närmaste veckorna och ser jättemycket fram mot att snart få kalla lägenheten i Farsta ”hemma” igen.  

Hus, pick och pack i all ära, men det är hem och relationer som är viktigast. Vi tackar Gud för ”hemma” och relationer med familj och vänner - var än i världen de må befinna sig!

De senaste dagarna kan beskrivas och sammanfattas ganska bra med två ord: ”midsommar” och ”bubbelplast”. Den förstnämnda beskrivningen är ju inte speciellt orginell och vi delar den nog med de flesta. Den andra delar vi kanske inte med lika många, även om vi vet att flera av våra vänner här i Chiang Mai har samma bubbliga upplevelse av de senaste dagarna.

Vi har konstaterat det förut, men det har blivit tydligt än en gång: ett par gånger per år blir man väldigt svensk när man bor utomlands. Semeltider, lussetider och jultider i all ära – förstapriset i högtider som tar fram det riktigt svenska i en är tveklöst midsommar. Antalet kransar vi bundit under alla midsomrar i Sverige är lätt räknade, liksom hur många gånger vi faktiskt klätt midsommarstången och entusiastikt lett ringdansen runt denna praktfulla påle. Troligtvis har vi under midsomrarna här kommit upp i och kanske överstigit antalet i-Sverige-bundna kransar och klädda midsommarstänger. Vi njöt i år, tillsammans med andra svenska vänner, av allt det klassiska som hör midsommar till: kransar, stång, små grodor, musikanter från Skaraborg, god midsommarbuffet och hallontårta (jorgubbarna rationaliserades bort, då tio jordgubbar kostade 80 kronor. Där gick gränsen.). Det enda som möjligtvis saknades var sillen och regnet. Det sistnämnda fanns dock i faggorna och långbordet var därför dukat under tak i sann midsommaranda. Men väldigt trevligt var det! Nästa sommar ser vi fram mot att dansa grodor och klä midsommarstång i fäderneslandet. Med eller utan regn, men definitivt med små grodor, sill, kransar och jordgubbar.

Under åren här har vi sett och upplevt hur vårt hus ivaderas av alla möjliga och omöjliga saker och varelser. Det som under senaste veckan har invaderat huset är bubbelplast. 60 meter bubbelplast inhandlades i förra veckan. Vi kan tveklöst konstatera att 60 meter bubbelplast är mycket bubbelplast. Väldigt mycket. Det mesta av det fugerar nu som stötdämpning åt porslin, tavlor, skålar och annat som ska fraktas över halva jordklotet. Aldrig förr har vi haft så mycket bubbelplast på ett och samma ställe. Troligtvis skulle vi kunna fylla ett helt rum med bubbelplast när vi packar upp sakerna i lägenheten i Farsta. Så är någon i behov av bubbelplast i mitten av augusti så är det bara att komma förbi och hämta. Om inte annat är det en väldigt populär och billig leksak. Visst minns man själv hur kul det var att smälla hål på luftbubblorna i bubbelplast? Vi har några miljoner bubblor att smälla för alla intressenter.

Bubbelplastandet och packning av lådor kommer att uppta en hel del av vår tid under närmsta veckan, men vi ska också se till att fira en 2-åring med pompa och ståt mitt i flyttkaoset. Och det är väl trots allt inte illa att fira 2-årsdag med 60 meter bubbelplast i huset. Hur många kan skryta med det?

Regnperiodens on-knapp har helt klart slagits på och vi njuter numera av riktiga monsunregn titt som tätt. Detta innebär hög luftfuktighet, mögelrisk och mer frekventa elavbrott, men också friskare luft, lägre temperaturer (typ 35 grader) och en explosion av växtlighet i naturen, inte minst i vår trädgård. På en vecka har den välklippta gräsmattan förvandlas till en näst intill ogenomtränglig djungel. Det växer helt enkelt så att det knakar. Detta är dock väldigt härligt att se, eftersom naturen (och vi!) under flera månader har längtat efter att det riktiga regnandet ska komma igång. Det är fantastiskt att se hur mycket liv och växtkraft det finns i skapelsen.

En effekt av att det växer så det knakar är att frukterna på träden också gör det. Nu är det mango-tid och vi har just avnjutit den första egenodlade mangon. Våra två mangoträd har i år bjudit på mycket frukt och dessutom på enormt stora frukter. Mango goes supersize me, helt enkelt. Inte illa.

Nyligen skedde ytterligare en överraskande tillväxt i trädgården. När jag kom hem en eftermiddag stod plötsligt ett gigantiskt träd mitt på gräsmattan. Snacka om snabb tillväxt. Jag fick dock berättat för mig att dagen började med att ett gäng killar grävde en stor grop mitt på gräsmattan. Som vanligt hade vi ingen större koll på vad som skulle hända i vår trädgård, men plötsligt kom en lyftkran och placerade ett femtioårigt träd i gropen. Ägaren konstaterade med ett stort leende att vi ju gillar träd och att de därför tyckte att det var bra att investera i denna jätte. Vi som precis skulle säga upp huskontraktet inför vår hemresa ... Fint blev det i alla fall och vi har nu ytterligare lite skugga att njuta av i trädgården.

Även inne i huset växer det. Just nu är det främst packhögarna som ökar i höjd och omfång. Det är ganska mycket som ska packas i ett hus när man bott där ett tag. Vi hoppas dock att dessa högar snart ska sluta växa och istället ersättas av ett växande antal ordningsamt packade kartonger. Tids nog, så... Tyvärr växer inte den tid vi har att förfoga över inför flytten (och ingen annan tid heller för den delen), men desto större orsak att njuta av det som är här och nu. Vi fortsätter helt enkelt att packa våra kartonger och samtidigt njuta av mango, träd, regn och allt annat som kan njutas. Carpe diem.

Den senaste veckan har varit minst sagt händelserik. Den inleddes med firandet av Songkran, det thailändska nyåret. Högtiden firas under flertalet dagar i mitten av april och i fokus står vattenkrig och vattenkastning - på allt och alla. Inte minst på trafikanter av alla dess slag. Mest utsatta är motorcyklister och passagerare på bilflak, som blir dyngsura av vatten från slangar, hinkar, tunnor, vattenpistoler och alla andra tänkbara och otänkbara vattenvapen. Man är under dessa dagar glad att man kör omkring i en stor vattentät bil med låsta dörrar...

När vi kom hem efter några dagar på annan ort under Songkran möttes vi av en oväntad och oönskad välkomstkommitté: kaninskabb. Igen. Detta lilla otrevliga kryp har återigen lyckats hitta in i vårt hus. Efter att ha sanerat sovrum och röjt ut sängkläder för andra gången på ett par månader kunde vi dock konstatera att de ovälkomna gästerna inte huserade i sovrummet denna gång. Efter ett par dagar av intensivt detektivarbete kunde vi konstatera smådjuren valt badrummet som skabbhotell denna gång, vilket förklarade varför vi hittade så många kryp på händer och ansikte efter badrumsfixning på mornar och kvällar. Troligtvis är även skabbkällan funnen: fågelboet utanför badrumsfläkten. Nu är fågelboet bortstädat och badrummet kontinuerligt väl-sprayat med insektsspray och vi hoppas att vi för gott har sagt ajöss till kaninskabb.

Lagom när en art var utrotad ur huset fick nästa sak rotas ur en liten Jägerskogsnäsa. För visst kan man väl bli sugen på att undersöka om en liten videungs-knopp får plats i näsborren? När man väl konstaterat att den får plats där, men att den sedan är svår att få bort blev det ganska tragiskt i bilen. På väg till vattenfallet för att bada, fick vi vända bilen och åka till sjukhuset. En timma senare var vi återigen på väg till vattenfallet, denna gång med en betydligt gladare liten dam och med videungen invirad i en servett, utplockad med en pincett av doktorn. Att stoppa in en videung i näsan är dock inget att rekomendera. För alla som är nyfikna på att testa om den får plats i näsborren kan vi tala om att den gör det. Så slipper ni testa själva.

Två dygn senare var det dags för ytterligare ett sjukhusbesök. En dykning från stolen ner i stengolvet och hjärnskakningen var ett faktum. Efter en natt på sjukhuset kan vi dock konstatera att hjärnan sitter som den ska och att det nu är mest bulan som gör ont. Lärdomen denna gång är att dykning från hög köksstol inte heller är att rekomendera.

För att göra händelserika-veckan-listan komplett kan vi även lägga till död katt i trädgården, bronkit, samt utredning för potentiell parasit i magen. Diverse åkommor och krångliheter till trots, de glada nyheterna väger ändå tyngst denna vecka: hjärnan sitter kvar som den ska och kaninskabben är än en gång utrotat, liksom den lilla videungen i näsan. Njutas det som njutas kan!

Vi är just nu inne i en hektisk period. Konferenser duggar tätt, liksom resor och utbildningar. Ena veckan Filippinerna, nästa Indien, sedan landet norrut och dessemellan storsamlingar i Chiang Mai. Framöver väntar ytterligare resor till diverse plaster i Sydasien. Världen krymper och arbetsplatserna varierar. Trots en hel del resande har det funkat bra för både resande och hemmavarande, även om en viss trötthet innfinner  sig för oss allihop under sådana här perioder. Vi ser dock fram mot några dagars ledighet snart i och med påsk och songkran (det thailändska nyåret som firas nästa vecka).

På bilden Dheradun, Indien

Ett resultat av den flexibla och skiftande arbets-lokaliseringen är att perspektivet på avstånd och olika geografiska platser förändras – främst för barnen. Härom veckan när Micke skulle till jobbet var Moas direkta fråga: ”Panet?”. Men nej, pappa skulle ta motorcykeln till jobbet idag, inte flygplanet. När vi nyligen kom fram till hotellet där en konferens hölls konstaterade Olivia igenkännande att detta ju var Filippinerna. Och när det byggs vägar och hus av stenarna vid poolen är det det thailändska huset som byggs i ena änden av vägen och Barnkulla i den andra. Var Barnkulla ligger förtäljer inte historien, men troligt är att det ligger i ”vårat Sverige”.

Barn har mycket visdom i sig. Dessutom tycker våra tjejer mycket om att sjunga och hitta på egna sånger och texter. Härom sistens hörde vi Olivia byta text på en av de sånger  vi brukar sjunga innan vi äter. Den traditionella versionen lyder: ”Thank you Lord for giving us food, right where we are” eller ”Tack vår Gud att du ger oss mat, just där vi är”.  Den nya versionen lyder: ”Tack vår Gud att du skapat mej, right where we are!” För full hals gick hon och sjöng detta i huset. Och visst ligger det mycket vishet i den sången. Vår lokalisering må skifta, kanske är det Chiang Mai, kanske Fillippinerna, eller Sri Lanka, eller Sverige, eller Barnkulla, eller någon annanstans i världen, men tänk att vi kan få vara viktiga och spela en roll just där vi är just nu. Kanske skulle vi se saker från ett lite annat perspektiv om vi kunde starta dagen med den sången – Tack vår Gud att du skapat mej, just där jag är.

Med dessa små visdomstankar från en 3-åring vill vi önska er alla en skön och avkopplande påsk. Och glöm inte att se dej själv utifrån ett lite större perspektiv – du är viktigt där du är just nu, tack vare honom som skapade dej!

Just nu njuter vi således till fullo av både snö och regn. Vi har dock full förståelse för att dessa två väderinslag inte står högst på listan i Norden just nu. Låt oss hoppas att solen lyckas få ner sina varma strålar dit också...!

Den mer (eller för A-S del mindre) självvalda bekantskapen är fiskar, eller närmare bestämt spa-fiskar. Massage är ju en stor grej i denna del av världen, men nu har även ”fish reflexology” börjat inta massage- och spa-scenen. Denna mycket intressanta massageform/spabehandling tycks dessutom ha hamnat ganska högt på trend-listan. Scenariot är som följer: Man går in på ett spa som gör reklam för ”fish reflexology”. Efter att ha betalat ca 50 kronor får man tvätta fötterna för att sedan sätta sig på kuddar och sätta ner fötterna i skönt ljummet vatten. Detta vatten är dock inte vilket som helst, utan utgör ett enormt akvarium där hundratals (tusentals?) fiskar huserar. Dessa fiskar kommer från början från Turkiet och har nu kommit till himmelriket, eftersom de dagligen får njuta av sin favoriträtt: död hud på fötter. Detta innebär att samma sekund som man sätter ner sina slitna och obearbetade fötter så kommer ett femtiotal fiskar och börjar festa på dem. Reklamen lovar att fötterna efter en halvtimma är lena som babyhud. Tyvärr blev mina fötter inte babymjuka efter denna väldigt långa halvtimma (om än på god väg), men om det berodde på fiskarnas bristande ätförmåga eller mina fötters status vid start låter vi vara osagt. Det kan också ha berott på att fötterna ganska frekvent åkte upp ur vattnet för att undvika kittel-panik och diverse annan jag-blir-uppäten-av-fisk-panik. Vanlig fotmassage är att föredra om jag får bestämma. Men man måste ju prova och vi är i alla fall en erfarenhet rikare och har ytterligare en sak att skriva på vårt cv: uppäten av spa-fiskar.

 Den andra bekantskapen är mal. Helt klart mindre självvald än spa-fiskarna. Det där med att ”inte samla skatter på jorden där mal och mask förstör ” har fått en mer reel innebörd på sistone (även om vi också skulle vilja lägga till mögel på den listan). Sedan ett par veckor tillbaka har vi upptäckt hål på underliga ställen i diverse kläder. Slitage-från-bältet-teorin håller inte längre. Inte heller slitage-från-tvättmaskin-teorin eller har-nog-ramlat-och-skrapat-upp-ett-hål-teorin... Det faktum att det på sistone har flugit ut djur ur garderoben när man öppnar dörren är också en smula misstänkt. Efter att ha inhandlat malmedel att placera i garderober och lådor luktar nu hela huset (inklusive alla kläder) lavendel. Åtminstone står det lavendel på förpackningen, även om vi kanske inte skulle definiera lukten så. Mycket luktar det i alla fall. Så vi har nu att välja på att antingen få en massa hål i kläderna alternativt gå omkring och lukta malmedel som drar åt lavendel. Hittills har vi valt det sistnämnda. Vi får se om vi och omgivningen tillåter detta i fyra månader till. Om någon har andra förslag på hur man blir av med mal lite mer luktfritt så tar vi tacksamt emot förslag. Kanske kan vi anlägga ett fiskspa i vårt hus så att firrarna kan ta hand om malen.

Nu är det bekräftat. Semlor smakar om möjligt ännu godare på sydligare breddgrader och i 35 graders värme än vad de gör hemma i Svedala en kall februaritisdag. Det är fascinerande och intressant hur lussekatter, pepparkakor, sill, kaviar, semlor och annat i samma kategori kan stiga på smaksensationslistan bara genom att man inmundigar dem på en annan del av jordklotet. En fjärdedel av oss hade väl i och för sig redan satt semlorna högst på den listan, men ändå. Det ”svenska” smakar väldigt gott när man befinner sig utanför rikets gränser. En fördel med Asien är också att man alltid ligger före i tiden, vilket innebär att fettisdagens kulinariska firande börjar tidigare en det svenska. Det är också ett faktum att man som utlandssvensk tveklöst blir mycket populär när man bjuder sina landsmän på semlor i dessa tider. Det kan liksom inte misslyckas.

Misslyckas kan dock bakningen av semlorna. När vi förra veckan hade köket fullt med jäsande bullar och den första plåten just ställts in i ugnen gick nämligen strömmen. Allt blev becksvart och det var första gången jag önskat att vi hade gasugn snarare än elugn. En lång och mörk halvtimma senare kom strömmen igen och bakandet och gräddningen kunde fortsatta. Dock med något överjästa bullar som resultat. Lösningen på det problemet är dock relativt enkel: gröpa ur bullarna så mycket det bara går och fyll med maximalt mycket mandelmassa och grädde. Succé.

På tal om det svenska och nästan exotiska så gick det upp för Olivia härom dagen att alla som bor i Sverige och alla som kommer att på Olivias dagis i Sverige pratar som vi – d.v.s. svenska. Det tog ett tag innan polletten trillade ner – det är alltså inte bara mormor, morfar, farmor och farfar som pratar som vi?! Att gå på ett dagis där alla pratar som en själv låter strålande, tycker Olivia, till och med smått exotiskt.

Medan vi fortsätter att trycka i oss och njuta av exotiska semlor så önskar vi er en fortsatt bra vecka och många fler goda semlor, om än lite på övertid!

Vädret och luftkvaliteten är annars det stora samtalsämnet för närvarande. Berget som avgränsar staden västerut är helt täckt i smogg och luften brunfärgad. På fälten och i skogen eldar man för högtryck just nu, även om det inte är tillåtet. Vi hoppas att vi klarar tjejerna från lunginflammation detta år. Munskyddstillverkarna har goda tider just nu och en viss kreativitet har även kommit in i denna bransch. Tjejerna har fått en barnanpassad variant av munskydd men trots det så är de inte jättesugna på att använda dem.

Temperaturen har också börjat klättra uppåt så nu behöver vi inte frysa längre. Idag har vi haft 36 grader vilket är riktigt skönt… Inne är det än så länge bara 32 grader så Olivia tycker fortfarande att det är kallt om man sätter på fläkten. Under de närmaste månaderna kommer temperaturen att klättra upp ytterligare några grader.    

I väntan på ännu varmare tider får vi hitta andra orsaker till en kall skön dusch, exempelvis sopning av gatan, gräsklippning, ballhockey, handling på marknaden eller en promenad till den lokala affären. Än så länge kan duschen uppbringa någorlunda kallt vatten så det är bara att njuta så länge det varar.